I eftermiddags var det som att någon tryckte på en knapp.
Barnen slogs, skrek och var i högsta grad ovänner, övervåningen såg ut som ett slagfält, totalt kaos.
Jag tog två andetag och så var tålamodet bara där, lugnet och beslutsamheten infann sig och utan att höja rösten en enda gång tillrättavisade jag båda barnen som (ganska) snällt städade undan efter sig och blev vänner igen.
Sen igen i kväll.
Två barn som hoppar studsbollshopp i soffan.
Jag hotar i vanlig ordning med att stänga av tvn och raka spåret till sängen om de inte genast sitter stilla framför tvn!
En lyssnar, inte den andre (vi vet alla vem).
Så lugnt och sansat utan att ens känna irritation plockade jag bara bort henne, raka spåret till sängen och satt sedan kvar tills hon lugnat sig och efter det tog det fem minuter så sov hon.
Jag har inte alltid varit konsekvent och mina barns beteenden är en direkt spegling av mitt humör och mina känslor, är jag i uppror på insidan så är dom i uppror utåt.
Men i dag vände det på en femöring!
TACK!TACK!TACK!
Jag är så sjukt tacksam att det finns inte.
Jag gjorde något rätt i dag och jag fick rätt tillbak.
Tålamod, tro och tillit.
I can do this.
Det är dags att packa bort fallskärmen och fortsätta åka karusell ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar