Fräzzz

I dag fick jag känna mig lite lagom påhoppad och i stället för att sätta ner foten och ryta ifrån så satt jag bara där och kände mig påhoppad, bet ihop för att inte låta ilsketårarna rinna över och sen gick jag.

I efterhand har jag spottat ut allt jag borde sagt då.

Varför har jag så svårt för att bara säga VAD FAN!?

Det är mitt liv, mitt sätt, mina val och mina värderingar. 

Ska verkligen någon som ALDRIG spenderat en enda dag i vårt hus tycka till om hur jag gör saker?

Jag ville bara skrika.

Lev fem år som jag har levt, gör det jag har gjort de senaste fem åren och våga sen kritisera mig!

Det här är kanske varför jag har hysterisk huvudvärk i kväll...

Menee.. 

I morrn är det fredag och jag längtar :)

Zzagga

Jutuben är en fälla kvällstid. Skulle bara kolla en enda grej och femhundrasjuttiofemochenhalvgrej senare sitter jag kvar. Ramlade in på nått klipp där två tjejer skulle visa danssteg och det tog säkert en minut innan jag fattade att dom inte pratade nått språk som jag förstår, sen var klippet slut! Värt.

Visst vet ni att jag skriver ungefär vääärldens lamaste blogg?!
Det fanns en tid när jag skrev allt mellan himmel och jord, mycket var inlindat för att bara de personer som förstod skulle förstå och random in ramlade peeps skulle tänka att "hon har ju inte alla hemma".
Sen hände något. Förmodligen något vuxet vafan. Och så kan jag inte skriva nått. Jag vaktar mina ord, jag vaktar mina formuleringar och jag vaktar ämnen jag skriver om. För att inte missuppfattas, för att inte orsaka att nått ska bli fel.
Vad hände med att bloggen skulle vara mitt jag-kräks-känslor hål?!

Så här kommer kvällens närmsta tanke (förutom det jag redan skrivit).
Jag är uppöverjävlaöronen kär i en kille som jag får träffa två dar i veckan.
Det suuuger att ses så sällan :(
Det gör varje sekund av de där två dagarna så hysteriskt betydelsefulla. Och fatta rätt, varje sekund jag har med honom oavsett det skulle vara en eller sju dar i veckan skulle vara lika betydelsefulla men att längta efter fredag hela veckorna och sen veta att helgen går så fort... det suger, jag har ingen bättre förklaring.
Han är allt jag kan tänka på typ jämt och det gör mig fortfarande livrädd.
Känslorna bubblar i mig men jag bara vägrar släppa fram dom.
De vackraste känslor som finns i hela världen och jag håller tillbak dom.
Och nu grinar jag också!!
Hormonhelvetet.
Jag grät på skidåkningen i dag med, för jag har världens vackraste barn.
Tina har aldrig fattat varför jag ska gråta när jag är glad och ärligt, jag vet inte, det kanske är nått fel på mig men det känns ändå som att det är lite min grej när jag är lycklig.
Och jag är verkligen lycklig *mer tårar* <3

Happy

I eftermiddags var det som att någon tryckte på en knapp.
Barnen slogs, skrek och var i högsta grad ovänner, övervåningen såg ut som ett slagfält, totalt kaos.
Jag tog två andetag och så var tålamodet bara där, lugnet och beslutsamheten infann sig och utan att höja rösten en enda gång tillrättavisade jag båda barnen som (ganska) snällt städade undan efter sig och blev vänner igen.
Sen igen i kväll.
Två barn som hoppar studsbollshopp i soffan.
Jag hotar i vanlig ordning med att stänga av tvn och raka spåret till sängen om de inte genast sitter stilla framför tvn!
En lyssnar, inte den andre (vi vet alla vem).
Så lugnt och sansat utan att ens känna irritation plockade jag bara bort henne, raka spåret till sängen och satt sedan kvar tills hon lugnat sig och efter det tog det fem minuter så sov hon.
Jag har inte alltid varit konsekvent och mina barns beteenden är en direkt spegling av mitt humör och mina känslor, är jag i uppror på insidan så är dom i uppror utåt.
Men i dag vände det på en femöring!

TACK!TACK!TACK!
Jag är så sjukt tacksam att det finns inte.
Jag gjorde något rätt i dag och jag fick rätt tillbak.
Tålamod, tro och tillit.
I can do this.

Det är dags att packa bort fallskärmen och fortsätta åka karusell ;)

Up! and dooown... UP!! and doooown..

Tvärilsk, dåligt samvete, ledsen, mer dåligt samvete, rädd, about blank.
Tvärilsk, dåligt samvete, ledsen, mer dåligt samvete, rädd igen...
and so it goes.
Det har blivit bättre, humöret alltså, väldigt mycket bättre så även om stunderna av tvärilsk dyker upp ibland känns det ändå som det finns hopp om att det kommer lugna ner sig helt och tålamodet kommer att komma åter.
En dag i taget.

Jag sover mindre också.
Tar mig i säng i relativt rimlig tid men ligger sedan vaken...
vaknar och studsar ur sängen när larmet går.
Är mer aktiv dagtid än jag varit på länge, äter bättre än jag gjort på länge, men det här med att inte somna är något helt nytt, minns inte att jag provat det nångång förut.. eller jo, kanske..

Film och förmycket-av-allt-ätbart kväll i kväll, lär få synda för det i morrn när halsen brinner, men jag skyller allt på Ida som inte åt sin ranson av fem minuters kolan!

Well... vi provar väl någorlunda rimlig tid i kväll med och ber en stilla bön att J.Blund dränker mig i sömnsand quickly.

Ståpäls

In frickin loooove!

Teardrop

Häromdan såg jag ett fantastiskt sorgligt serieavsnitt och tårarna kom direkt. Samtidigt som första tåren trillade nedför kinden så insåg jag att jag inte gråtit sen... sen länge. Kanske det som fick mig att gråta sist tog så ont att jag inte vågat gråta.. jag vet inte...
Jag tänkte inte mer på det men så i kväll såg jag ännu ett fantastiskt sorgligt serieavsnitt och tårarna rann.
Det är skönt att gråta. Frigörande och lättande.
Tårarna tar bort pms monstret som ger mig irriterade känslor, som får mig att skrika när jag egentligen inte vill det och som äter upp mitt tålamod i en tugga, vilket ger mig dåligt samvete upphöjt i en miljon stjärnstopp.
Dom säger det ska stabilisera sig och jag väntar. Jag tror att det kommer göra det och jag hoppas att det händer snart! Men jag gråter mycket hellre än jag skriker, så åter till seriernas sorgliga värld.

Oneness

No more Uppsala Reggae Festival.

Även om jag visste det sedan en tid tillbak så känns det så sorgligt, jättesorgligt!

Jag brukar tagga från januari, dvs 7 månader. Vänta med spänning på varje artistsläpp, tjuta högt av glädje och ringa till Tina och skrika.

Roadtrips till Uppsala med musik och känslor på högsta volym, lyxa med hotell och promenera i solen, äta jalla kebab och shoppa, insupa atomsfären på festival området i skymningen, traska tillbak till hotellet med ömma fötter mitt i natten för att krascha i en stor fluffig säng och sen göra allt igen dagen efter.

Och inte en enda sekund utan musiken som fyller mitt hjärta, ger mig känslor av lycka, tacksamhet och kärlek. Hur många gånger har inte tårarna runnit över bara för att allt varit så underbart.

Varit känslomässigt utmattad, mättad och lycklig i bilen på väg hem.

Vi har hunnit se många och det är sparat i minnesbanken för alltid <3

I år blir det ingen resa till Uppsala. 

Kanske en resa någon annanstans, med säkerhet en fantastisk resa men inte till Uppsala, inte till festival.

Så för en stund sörjer jag.

 

Gimme gimme gimme...

..all night long.

Lov med ledighet är helt fantastiskt skönt!
Klockan sju varje kväll vill jag somna men tvingar mig att vara vuxet vaken till typ nu.
Utomhus vistelse gör småbarn trötta så frågan är ju då, vad blev jag?
Eftersom jag när en hemlig önskan om att vara tjej så har jag införskaffat en hand-handväska, och klackiga varje-dag skor.
Jåda!
Sen ser jag smash, myser förtjust till all sång och dans och sjunger sedan falskt hela vägen till tandborsten.

Gimme gimme gimme!
Keep playin that love song ;)