I dag fick jag känna mig lite lagom påhoppad och i stället för att sätta ner foten och ryta ifrån så satt jag bara där och kände mig påhoppad, bet ihop för att inte låta ilsketårarna rinna över och sen gick jag.
I efterhand har jag spottat ut allt jag borde sagt då.
Varför har jag så svårt för att bara säga VAD FAN!?
Det är mitt liv, mitt sätt, mina val och mina värderingar.
Ska verkligen någon som ALDRIG spenderat en enda dag i vårt hus tycka till om hur jag gör saker?
Jag ville bara skrika.
Lev fem år som jag har levt, gör det jag har gjort de senaste fem åren och våga sen kritisera mig!
Det här är kanske varför jag har hysterisk huvudvärk i kväll...
Menee..
I morrn är det fredag och jag längtar :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar