Jag tror vi ska äta allt utom det.
I dag jagar vi wienersemlor och fyller en Ica påse med snask. Gottar ner oss i soffan och grisar lös rudegyals-style. Ja, vi kommer vara sockerbakis delux i morgon, precis som det ska va = långt ifrån lagom :)
Ibland kan jag tycka att det är jobbigt när känslorna tumlar runt som präriebollar i en storm men vid första minut av lugn så är jag tacksam för att jag faktiskt känner så starkt.
Jag tycker om känslor och alla känslor är okej för dom är mina.
Att tassa på tå runt andra människor och anpassa sig för att inte trampa någon på tårna eller på något sätt stöta sig med eller stöta bort någon är inte okej i min värld. Ändå kan jag komma på mig själv med att jag fortfarande gör det.
Let's go goodis!
Countdown 16 timmar!
onsdag 29 februari 2012
tisdag 28 februari 2012
Upsidedowncake
Jag vill skrika.
Men varje gång jag skriker så skräms jag.
Jag är inte arg.
Rätt ledsen.
Men inte arg.
Ganska rädd.
Jag är fortfarande inte tankeläsare.
Jag kan bara höra de ord som sägs.
De ord som inte sägs finns inte.
Jag saknar.
Varje dag.
Det tar aldrig slut på saknad.
Och jag längtar.
Varje dag.
Men varje gång jag skriker så skräms jag.
Jag är inte arg.
Rätt ledsen.
Men inte arg.
Ganska rädd.
Jag är fortfarande inte tankeläsare.
Jag kan bara höra de ord som sägs.
De ord som inte sägs finns inte.
Jag saknar.
Varje dag.
Det tar aldrig slut på saknad.
Och jag längtar.
Varje dag.
fredag 24 februari 2012
Semla
Det är den enda tanke jag kan tänka.
Försöker jag koncentrera mig på något annat... system fail..... error..
Semla, semla, semla
semlasemlasemkasemlasemla
seeeeeemla.
Försöker jag koncentrera mig på något annat... system fail..... error..
Semla, semla, semla
semlasemlasemkasemlasemla
seeeeeemla.
söndag 19 februari 2012
Sevendays!
7 dagar utan godis, utan choklad!
7 dagar utan socker helt och hållet.
Inget fusk!
Jag är rätt nöjd med mig själv.
Ja, jag är lite tröttare än vanligt, lite mindre tålamod än vanligt men jag lyckas.
Jag tog ett beslut och jag står fast.
7 dagar utan socker helt och hållet.
Inget fusk!
Jag är rätt nöjd med mig själv.
Ja, jag är lite tröttare än vanligt, lite mindre tålamod än vanligt men jag lyckas.
Jag tog ett beslut och jag står fast.
fredag 17 februari 2012
Solig
I morse kom solen, oh mama!
I 13kommanånting sekunder, och det var superfly!
Doften av värme och solsvett, fick mig att drömma mig bort till sandiga stränder, jag kunde nästan höra en schkwekatrast i bakrunden, vågor som slog mot stranden och musik från någonstans.
Fifan så skönt!
Näe, jag längtar inte alls efter sommar, solbrända ben och grönt gräs.
Varm asfalt och solnedgångar.
Inte alls, inte lite. Blomma?
Jag sov halva dan men fick inte jobba i natt så nu sitter jag här, 2 avsnitt senare.
Slut på ointressanta tankar för kvällen, och med det landar huvudet på dunkudden,
där endast helt fantastiska drömmar dröms ;)
Zzzzweet
I 13kommanånting sekunder, och det var superfly!
Doften av värme och solsvett, fick mig att drömma mig bort till sandiga stränder, jag kunde nästan höra en schkwekatrast i bakrunden, vågor som slog mot stranden och musik från någonstans.
Fifan så skönt!
Näe, jag längtar inte alls efter sommar, solbrända ben och grönt gräs.
Varm asfalt och solnedgångar.
Inte alls, inte lite. Blomma?
Jag sov halva dan men fick inte jobba i natt så nu sitter jag här, 2 avsnitt senare.
Slut på ointressanta tankar för kvällen, och med det landar huvudet på dunkudden,
där endast helt fantastiska drömmar dröms ;)
Zzzzweet
måndag 13 februari 2012
Slut på ursäkter!
Varför är rubriken till bloggen kursiv i telefonen??
Jag har dålig karaktär och godis är min fälla!
Godis är bra till allt!
Jag kan få det när jag varit duktig och behöver fira.
När jag behöver unna mig något gott.
När något gått dåligt och jag behöver tröst.
Eller helt enkelt när jag inte har något annat att göra.
Och som ursäkt för att inte behöva göra något annat.
Ja, godis är bra till allt.
Men göm alla speglar för speglar och godis går inte ihop.
Om dom stöter på varandra så blir det inre krig och jag hamnar mitt i korselden.
Nu är det dags att sluta.
Godis är inte min vän längre.
Be the change you want to see.
tisdag 7 februari 2012
One week
Veckan med många känslomässiga svängar.
Jag har gråtit flera gånger under flera dagar, ibland med sällskap men oftast ensam och tårarna finns fortfarande nära.
När jag var fjorton berättade pappa att det var dags att säga hej då till vår hund, som jag hade valt, döpt till Minus och älskat i tio år.
Det gör mig fortfarande ledsen att tänka på.
Jag bestämde mig då för att jag inte ville älska någon fler hund.
I maj 2007 kom mitt monster till mig. Jag ville egentligen inte ha honom men jag såg in i hans stora bruna ögon en gång och var såld. Sen har jag fått skiljas från honom gång på gång och gråtit i timmar över hans öde. Tillslut lyckades jag få honom att komma till ett bra hem, där han får all den kärlek och uppmärksamhet han förtjänar, där ingen kan ta honom eller behandla honom illa. Men även om det var mitt beslut och jag vet att han har det så bra, så gråter jag, först av lycka varje gång jag ser honom och sedan av saknad varje gång vi skiljs. Han har alltid varit, är och kommer alltid att i mitt hjärta vara min hund.
När jag för en vecka sedan följde min fina lillasyster och tog farväl av hennes älskade Titan så gjorde det ont. Har du inte varit med själv så kan du aldrig förstå hur ont det gör att se någon ta farväl av sin bästa vän.
En Ida utan Titan känns konstigt, han var alltid med.
Men vi kommer att minnas honom med glädje för han var glad, i alla sina år var han glad, snäll och bortskämd.
Han hackade tänder och lurade av mig min madrass i fjällstugan och jag har aldrig sett någon så glad i att säla sig.
Han var jättefin <3
Helgen var iskall men vi överlevde utan frostskador, lyckades slå på stort och laga mat, förolämpade eller skrämde ihjäl en bearnaisesås, åt för mycket godis, sov till filmen och gjorde sen alltihop igen men med bearnaisesås på flaska.
Även om jag frös om både fötter och armbågar så var mitt hjärta varmt, varmt som det alltid varit när inte min egen tjurighet stått i vägen.
Jag tycker om att göra det där lilla extra, det gör mig glad. Och det gör mig extra glad när någon ser och uppskattar det.
Jag kanske inte alltid lyckas men jag försöker och den skrämda såsen gav oss i alla fall ett gott skratt.
Jag är i själen lycklig och det hjälper mig när det stormar utanför.
Och jo, jag fick provsvar i dag, inga cellförändringar :)
Jag har gråtit flera gånger under flera dagar, ibland med sällskap men oftast ensam och tårarna finns fortfarande nära.
När jag var fjorton berättade pappa att det var dags att säga hej då till vår hund, som jag hade valt, döpt till Minus och älskat i tio år.
Det gör mig fortfarande ledsen att tänka på.
Jag bestämde mig då för att jag inte ville älska någon fler hund.
I maj 2007 kom mitt monster till mig. Jag ville egentligen inte ha honom men jag såg in i hans stora bruna ögon en gång och var såld. Sen har jag fått skiljas från honom gång på gång och gråtit i timmar över hans öde. Tillslut lyckades jag få honom att komma till ett bra hem, där han får all den kärlek och uppmärksamhet han förtjänar, där ingen kan ta honom eller behandla honom illa. Men även om det var mitt beslut och jag vet att han har det så bra, så gråter jag, först av lycka varje gång jag ser honom och sedan av saknad varje gång vi skiljs. Han har alltid varit, är och kommer alltid att i mitt hjärta vara min hund.
När jag för en vecka sedan följde min fina lillasyster och tog farväl av hennes älskade Titan så gjorde det ont. Har du inte varit med själv så kan du aldrig förstå hur ont det gör att se någon ta farväl av sin bästa vän.
En Ida utan Titan känns konstigt, han var alltid med.
Men vi kommer att minnas honom med glädje för han var glad, i alla sina år var han glad, snäll och bortskämd.
Han hackade tänder och lurade av mig min madrass i fjällstugan och jag har aldrig sett någon så glad i att säla sig.
Han var jättefin <3
Helgen var iskall men vi överlevde utan frostskador, lyckades slå på stort och laga mat, förolämpade eller skrämde ihjäl en bearnaisesås, åt för mycket godis, sov till filmen och gjorde sen alltihop igen men med bearnaisesås på flaska.
Även om jag frös om både fötter och armbågar så var mitt hjärta varmt, varmt som det alltid varit när inte min egen tjurighet stått i vägen.
Jag tycker om att göra det där lilla extra, det gör mig glad. Och det gör mig extra glad när någon ser och uppskattar det.
Jag kanske inte alltid lyckas men jag försöker och den skrämda såsen gav oss i alla fall ett gott skratt.
Jag är i själen lycklig och det hjälper mig när det stormar utanför.
Och jo, jag fick provsvar i dag, inga cellförändringar :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)