Så var det dags igen, 3 stygn i bakhuvudet på K.Tandlös.
Första gången som skolsköterskan ringt, förmodligen inte sista.
Och han är helt fantastisk när vi besöker akuten, lugn och lättsam, lät läkarstudenten undersöka honom ordentligt, lyssna här, lyssna där, knacka på alla reflexer, lysa i ögonen and so on.
Rädslan dyker upp när det blir dags att sy men han sitter blixtstilla medan han snyftar fram att han inte vill. Han reagerar inte alls när dom sätter nålen i huvudet på honom men när hon drar undan några hårstrån så yyylar han. Så frågan är om det verkligen gjorde ont eller om det var rädslan som skrek?
Jag tycker inte om när mina barn gör sig illa, det är hemskt som mamma att behålla lugnet när jag inte vet vad som hänt, innan jag kommit dit och sett honom med egna ögon. Tankarna vandrar och målar upp många verklighetstrogna scenarion. Men barnens reaktioner på olyckor och sjukvården gör mig stolt, jag har lyckats lära dom att det inte är farligt.
Nu sover han sött, medveten om att jag kommer att väcka upp honom i natt, bara för att kolla läget... lite arbetsskadad måste jag ju få vara ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar