Jag tänkte att jag ville skriva om allt som bubblat inne i och som tillslut ställde mig i ett vägskäl där jag antingen kunde springa eller bara ignorera rädslan och släppa ut allt oavsett vad konsekvenserna kunde bli.
Det var nära men jag sprang inte.
Dagen efter var det lättare att andas.
Jag har fortfarande lika många obesvarade frågor som alltid men den största frågan kanske ändå är; hur länge ska jag egentligen vänta på att få svar?
Medan jag funderar på det ska jag tillbringa min lediga lördagskväll på det sätt som börjar vara vanligast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar