Don´t hate the player, hate the game.

Förr spelade jag spelet och jag var grymt bra, tyvärr är det inte ett spel som du mår särskilt bra av att vara bra i.. det är snarare så att ju bättre du blir på att spela ju sämre mår du. Allt som var jag försvann efter vägen och jag eliminerade skickligt de som försökte hjälpa mig, de gick helt enkelt inte ha i mitt liv.
Alla som känner mig, som kände mig då och som ser mig för den jag är i dag, vet hur oerhört lycklig jag är för att jag inte spelar längre, jag är tacksam varje dag. Och tacksamheten tillsammans med minnet av hur det var är vad som står i vägen för att jag ska börja igen. Jag ångrar inget och kanske jag ibland kan känna lite bitterhet och framför allt ibland ilska men jag skulle inte vara den jag är i dag om jag inte gått igenom allt det som tagit mig hit. Jag har lärt mig mycket.
Jag har också lärt mig att känna igen mig.
Att se när någon annan gör det jag gjorde, när någon annan lever i den känslan jag levde i och det smärtar mig.. särskilt mycket när det är någon jag verkligen tycker om, någon jag verkligen bryr mig om. För jag bär även vetskapen om hur otroligt svårt mönstret var att bryta, hur lång tid det tog och hur smärtsamt det var.
Att se någon vara där, utan att själv vara medveten om att de är just där gör extra ont. Innan jag blev medveten kunde ingen nå mig, många försökte men jag avfärdade dem en efter en.. precis som jag själv blir avfärdad nu.
"dom förstår inte"
"vårt förhållande är speciellt"
"det är inte som dom tror"
"det är deras fel"
Fast många förstår och ser sanningen för vad den faktiskt är.
En person som är skicklig på att spela spelet kan röra om i ditt huvud tills du tror att allt det här är normalt, det är så här det ska vara och innan du vet ordet av spelar du också.. och efter en stund har du tappat allt det som var du och eliminerat alla de som försökt nå fram till dig.
Varit där, gjort det.

Men sen varje gång jag träffar någon som varit där men inte längre är det, blir jag tacksam igen, det gör mig lycklig och jag känner hopp om liv. För livet är värt att leva, för din egen skull.
Du kan inte älska någon annan förrän du älskar dig själv.
Det finns en anledning till varför man säger så.