I dag träffade jag en person som såg igenom mig, som kände mina känslor och som siade om framtiden. Det var jättehäftigt!
Och det väckte massor med känslor...
och känslor med frågor och stora frågetecken.
Varför ska det vara så svårt att bara kasta sig ut?
Varför placerar jag först ut en madrass för att dämpa fallet?
Jag är så med och helt överens med mina tankar, tills känslan faktiskt på riktigt blir riktig, då kommer rädslan och då intalar jag mig själv att det är bättre med fler madrasser.
Ibland dyker det upp tankar som jag klipper mitt i, för om jag tänker hela tanken kan det sluta i att jag får nått slags hopp som sen ska krossas.
Never mind me 2day, det har gått över i morrn.... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar