Kanske du har rätt.
Kanske vi låter det bero tills det en dag på nått sätt är för sent.
Är det någon form av självplågeri?
Det är inte vad jag vill.
Vill någon det?
Förlora det för att du var för blind att se att du hade det eller för feg för att styra upp det medan chansen fanns?
Tänk om det bara en dag på nått sätt är försent...
Det skulle nog göra ont tror jag.
Jag läser.
Och för varje mening kommer frågor, för varje aha kommer insikt.
Inte alltid den insikt jag vill ha.
Maktlöshet.
Rädsla.
Förståelse.
En person som inte kan se sig själv som värdefull kan heller aldrig se någon annans behov av att få vara värdefull.
En person som aldrig tillåter sig själv att vara ledsen kan inte heller känna igen sorg eller trösta någon annan.
Vi kan inte ge något som vi inte själva har.
Ibland blir jag less på alla tankar.
Ofta är det absolut nödvändigt att tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar