Question mark.

För mig har ärlighet alltid varit det viktigaste i alla mina relationer, till killar, till vänner, till familjen.
Jag tänker inte låtsas vara något helgon som aldrig varit oärlig för det har jag varit, många gånger. Det har dock aldrig varit särskilt lönande i längden och med tiden har jag lärt mig.
Tillit är något jag väljer själv. Jag kan välja att tro på att det som sägs är sant. Samtidigt måste jag respektera min egen magkänsla och viktigast av allt, inte vara oärlig mot mig själv.
Hur många gånger valde jag inte att tro på det jag innerst inne visste inte var sant? Och när kom någonsin något gott ur det.. Hur lång tid tog det inte innan jag kunde förlåta mig själv för att jag tillåtit mig själv att stanna, tillåtit mig själv att ignorera det jag faktiskt visste var sant..
Under den tiden tränade jag även upp det Bettan kallar sjätte sinnet, det som gör att jag som en blixt från klar himmel helt plötsligt bara vet. Jag är inte synsk och har inga häxliknande krafter men min hjärna registrerar små saker. Det är som en svår ekvation, när hjärnan fått information, lagt till, dragit i från, delat, multiplicerat och vridit alla siffror, x och y:n tusen varv runt så är helt plötsligt lösningen uppenbar.
Det är inget jag grubblar medvetet på, det bara händer. Jag vet inte ens om jag är särskilt förtjust i det, ibland skulle det nästan vara skönare att inte veta.
Tillit kan dock raseras, bit för bit, oftast är bitarna så små att jag inte förstår att dom försvunnit förrän flera är borta. Och det som alltid tar bitar från mig är oärlighet.
Oärligheten kring små skitsaker. Det kan vara oärlighet om tider, platser, personer, helt enkelt skitsaker.
Som att någon säger "jag kom till punkt A klockan sju" fast egentligen kom personen till punkt A klockan tre.
Det är aldrig något jag reagerar direkt på men det lagras på stället som snor tillits-bitar från mig.
I min värld finns det bara en enda anledning till varför man är oärlig och det är för att man inte vill att den personen man är oärlig mot ska veta sanningen.
Jag säger inte att man ska rapportera allt man gör, för det ska man verkligen inte, det leder till ett helt annat problem, men... rakt ut lögner och planerad oärlighet?
Inte okej och, för mig, väldigt respektlöst.