Någon sa något till mig i sommar och jag kan inte riktigt släppa det.
Jag har aldrig riktigt brytt mig om vad andra ska tro om mig men när jag börjar förstå att personer som ska vara i min cirkel tror något om mig som inte alls är nära sant så oroar jag mig tydligen..
Och jag önskar att jag kunde förklara.
Jag vet precis vilken bild dom spelar i sitt huvud av vem jag skulle vara... jag kan inte helt ärligt uttrycka mig kring det här för det skulle låta hemskt rasistiskt och det är jag inte. Att döma någon efter hudfärg, hårfärg, klädstil eller musiksmak och tro att man på grund av vad man ser med sitt öga gör att man vet vilken sorts person det är... mja, jag vet inte det jag...
Några har varit frågande till varför jag har reggaen så nära hjärtat och antytt att jag fått det från någon i mitt förflutna.
Fel!
I samma veva som jag började hitta mig själv så hittade musiken mig. Jag har alltid tyckt om musik men i reggaen hittade jag något mer, jag hittade tro och andlighet, jag hittade det som fick mina känslor att slå kullerbyttor. För mig är det så mycket mer än musik, det är känsla.
Alla som känner mig vet att jag är så emot droger som man kan bli, det betyder inte att jag dömer de som fastnat i träsket. De avstånd jag tar från de människor jag tar avstånd från är för min skull, för att inte jag ska må dåligt, det är inte för att på något sätt straffa dem. Jag är ledsen för att reggaekulturen har så mkt röka med sig för det är vad jag alltid får höra, någon frågar om musik, jag svarar och de återkommer med "puff, puff, pass" typ. Det gör mig ledsen. Är det inte okej att jag lyssnar på det som i hjärtat gör mig så lycklig för att andra människor har förutfattade meningar. Ibland gör det mig arg men mest gör det mig ledsen.
Om ni undrar, fråga mig och lyssna på mitt svar.
One love.
One heart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar