strössel

Mina känslor känns som om någon kastat strössel på mig, karamellströssel,
fina, goda, irriterande, kliande, kladdiga and so on and so on...
vilken härva av emotions.
Och självklart tänker jag för mycket och för långt.

En annan sak jag funderat på i dag är hur jag automatiskt tar mina egna i försvar även om jag vet att dom gjort heeelt fel, jag vill inte försvara dumheter men jag blir nästan sur när någon får skulden för att någon annan gör dumheter. Är du vuxen har du ett eget ansvar, det är ingen annans fel om du ställer till det. Ingen tvingar dig till nått, du väljer själv!
Och anhöriga som inte vill se sanningen, jag lider med er det gör jag verkligen för jag vet hur ont det gör och hur maktlös man känner sig. Men sluta.. sluta städa upp, sluta försköna, sluta inbilla er att problemet är mindre än det är.
Det gör allra mest ont och är allra mest frustrerande att se någon göra precis det jag själv har gjort och att dom förstår precis lika lite som jag gjorde då..
jag önskar att jag med tankekraft kunde överföra det jag lärt mig för att ge dom en paus från allt det onda... det spelar heller ingen roll vad jag säger, i vissa personers ögon är jag "lärd" i fel skola.
Men fråga dig då varför jag mår bra och du inte gör det.


Nu får jag snart mysa med någon som är mysig ;)
och i morrn ska jag luncha med Tina och Titti :D
I like it!
ciao :*