Vaknade efter att jag drömt helt knäppa drömmar och dagen fortsatte.
Det är konstigt hur lätt livet går vidare fastän det gör så ont inuti.
Tårarna rann nedför kinderna hela morgonen, dom gick bara inte att stoppa.
Att passera dom där milstolparna i livet gör ibland så fruktansvärt ont.
Mitt bröst vill falla sönder i småbitar, jag vill lägga mig ner och bara vara..
jag är inte arg bara ledsen och förvirrad..
vad händer nu? hur ska det bli nu?
ska jag släppa taget och gå vidare? eller ska jag vänta? eller vad?
det finns någon som kan svara på det men inte i dag.
Jag har tro. det har jag men ibland är den inte tillräckligt stark,
ibland kommer det sårade i mig fram och visar sin fula sida
och jag undrar om jag någonsin kommer att läka helt eller om jag är känslomässigt
skadad för resten av livet.
Det är en del av livet att stöta på besvikelse, jag vet det och det skulle inte hända om jag inte var redo att hantera det. Det finns en mening med allt som sker och det kanske inte alltid blir som jag vill att det ska bli men det blir ändå bra tillslut!
Det är min tro men i dag... i dag gör det bara ont!
Det är inte hopplöst och jag är inte hysterisk, världen har inte gått under och jag vill inte avsluta mitt liv.
Jag är bara så ledsen..
Jag har tusen saker jag skulle vilja säga men jag kan inte prata.
Lyckades stila mig och ta mig ut, gick runt planlöst på stan i två timmar,
tårarna började rinna igen inne på leksaksaffären... fan...
Det här är min svaga punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar