känslomänniska

Jag vet inte varför men så fort jag blir det minsta lilla rädd så stänger jag helt av allt vad känslor heter, jag lägger det på kidsen men känner i övrigt inget för någon.
Det är inte första gången jag gör så här men jag blir fortfarande lika förvånad och förvirrad när spärren släpper och alla känslor kommer flygande.
Den här gången släppte det först i fredags, fick ett litet mindre adrenalin påslag när jag hittade
någon, som faktiskt betytt massor för mig, blödande med att gigantiskt bandage.
Jag agerade som min jobbperson först, ställde frågor, tittade, petade och fixade,
sen hjälpte jag till med kläder, snusdosor osv... sen när jag blev ensam så kom tårarna,
jag svalde och svalde och lyckades hålla tillbak.
Allt gick ju bra men tankarna på vad som kunde hänt snurrade på och tillslut hade fantasin spunnit iväg totalt, tänk om det allra värsta hade hänt?!?!
Jag var smått besatt i mitt huvud hela helgen men lyckades hålla det i schack och inte agera på det. Vilket gjorde mig så upptagen att jag inte hann tänka eller känna så mkt för andra saker.
På måndag bytte jag det där gigantiska bandaget och tankarna snurrade i huvudet,
snurrade tills det tillslut inte var någon ordning på nått!
Stängde ner känslokarusellen igen fortare än ögat och på tisdag var allt lugna gatan igen.
Ända tills jag frös fast vid dörren, gapande som en fågelholk, jag slutade andas och jag tror hjärtat stannade en stund.
Så var karusellen igång igen och någon måste trimmat den för det snurrade riktigt mkt.
Och på den vägen är det, jag är trött i hjärtat av alla känslor,
fortfarande rädd men samtidigt tacksam för att det känns.
Och ja, du har rätt, jag ÄR en känslomänniska och jag tycker om att vara det,
jag tycker inte om att jag så lätt stänger av så den här gången ska jag trotsa rädslan,
våga känna så länge det går och lita på att det som är meningen ska ske kommer att ske.

Jag längtar till lördag och jag saknar min m <3
Sweet dreams ;)