medvetenhet

Några känslomässigt tuffa dagar har fått mig att tänka.

Jag har gjort många misstag i mitt liv,
många gånger har jag tittat tillbak och tänk "om jag bara hade...."
men alla mina misstag, alla rätt jag gjort och alla fel jag gjort har tagit mig hit,
gjort mig till den jag är i dag.
En person med ett värdigt liv.
Men jag gjorde samma misstag många gånger innan jag lärde mig,
det drog ut på smärtan och förintade mig nästan.
I dag blir jag arg när jag ser personer göra samma misstag om och om igen..
och sen skylla sina problem på andra utan att se sin egen del i det.
Om du bränt dig på elden flera gånger skulle du ändå stoppa in handen där igen?!
Jag blir arg för det väcker många gamla minnen till liv, många gamla sårade känslor
och jag önskar att jag med tankekraft kunde få överföra det jag lärt mig så vägen skulle bli kortare för de som står där och stampar.
Samtidigt vet jag att det spelar ingen roll alls vad jag säger till en person som inte är mottaglig.
Det gör så ont för jag vet hur ont jag slet innan allt lossnade och jag blev fri.
Och jag menar inte fri från en person, även om det var det första jag var tvungen att frigöra mig från innan jag kunde frigöra mig själv.
Jag har varit så falsk mot mig själv och manipulerat så mycket för att få min vilja fram,
eller vad jag trodde var min vilja, så här i backspegeln kanske det mer var besatthet än egen vilja. Och ibland kommer det gamla sättet tillbak, bara en liten stund för nu är jag medveten
och vågar ta till mig av andra.
Förut skulle jag blivit arg om någon påpekat att jag gjorde något fel,
i dag lyssnar jag när någon av mina vänner uttrycker oro,
ibland kan dom se det jag inte kan.
I dag är jag tacksam, så fruktansvärt tacksam för att jag tagit mig vidare.
Mina känslor är mina, bara mina och dom är verkliga.
Livet är värdefullt, alla personer jag har i mitt liv är värdefulla
och alla känslor är värdefulla.

I dag vet jag att jag kan välja vad som är okej för mig och vad som inte är det.
Jag är viktigast i mitt liv!