flatline

Just nu känns det tomt.. det har smygit sig på och nu är det här.
Avstängd för att slippa känna.
......
Jag vet att det kommer gå över, jag vet att det inte kommer kännas så här i föralltid.
Jag vet att jag behöver ge det tid, att det kommer att lösa sig.
Jag har inte medvetet valt att stänga av, det bara blir så här ibland,
det är inget jag vill men jag har inte hittat nyckeln till hur jag ska stoppa det..
Jag har tappat orken, orkar inte prata, orkar inte vara trevlig, orkar inte skratta eller le.
Batteriet i mobilen har aldrig räckt så här länge..
Det är dock skönt att veta att dom här perioderna är kortare och kortare varje gång..
det som är jobbigast är tankarna på att gå tillbak till där jag var trygg,
trygg i sjukhet. Än så länge är jag tillräckligt tillfrisknande för att inte göra det men tankarna kommer oftare och oftare...

yeah.. whateva