oj...

Jag älskar mina vänner och jag vet att dom älskar mig, inget tvivel för mina vänner är dom bästaste i hela hela världen!!
Men den andra sortens älska.. that thing they call love..

Jag har lärt mig att höra jag älskar dig och i nästa sekund bli otroligt sårad,
för att tröstas med jag älskar dig och sen bli sårad igen..
det gör ont! det gör sååå ont..
Jag tappade det, jag tappade tron på att jag skulle få älska,
kunna älska, kunna bli älskad..
Sakta, riktigt sakta har det börja komma tilbaka, först att våga tro att jag är värd att älska, sedan att älska någon och nu att våga tro att jag är älskad..

Jag älskar dig är starka ord.
Kanske därför jag stod helt apatisk, tappade talförmågan helt och bara gapade.
Jag ville skrika tillbaka, jag älskar dig!! men jag kunde inte.
Jag ville säga att man inte får skämta om sånt, att det skulle göra ont om det inte var sant.. men jag fick inte ut ett ord.
Varför tvivlar jag ens... han skulle inte sagt det om han inte menade det,
han skulle inte vinna något på det..
och det har gått lång tid, skynda långsamt.. det har jag verkligen gjort..
så egentligen är det väll inte för tidigt att säga så.
I dag bubblar jag, det är mkt känslor nu,
jag är rädd men glad, svårt att andas men jag vill skratta, samtidigt vill jag gråta..

Tack! Jag älskar dig med!